Human Framtid vill att samma skattesats ska gälla oavsett om inkomsten kommer från arbete eller kapital. Det skulle innebära att de tio rikaste procenten skulle behöva betala mer i skatt än vad de gör idag.

Kritiken gick ut på att personer som t.ex. HM:s Stefan Persson antagligen skulle lämna landet och ta sina pengar med sig. Och kritikern har alldeles rätt. Det skulle kunna hända. Både kapital och människor rör sig fritt i dagens globala värld, åtminstone så rör sig de människor som har råd fritt.

Men frågan jag då ställer mig är; vem är det egentligen som bestämmer i Sverige?

Är det näringslivet som ska reglera staten, eller är det staten som ska reglera näringslivet?

Ett näringsliv som påverkar lagstiftarna kan inte vara en demokrati. I valet 2018 fanns det inga valsedlar med Stefan Perssons eller HM:s namn. Personer, företag eller organisationer som ingen har röstat på kan väl inte få bestämma vilka skatter vi ska ha i Sverige?
Ändå gör de det.

Det är inte du eller jag som bjuder politiker på lunch på Grand Hotel. Det är lobbyister från näringslivet som ser till att våra beslutsfattare får mat i magen.
Men det är du och jag som har röstat, som beslutsfattarna borde lyssna på och representera.
Men det gör de inte.

Istället lyssnar de på lobbyorganisationerna som representerar ”marknaden”. De lyssnar på lobbyisternas förtäckta hot om att företagen kommer att flytta utomlands om det senaste reformförsöket att göra tillvaron lite drägligare för vanliga arbetare, arbetslösa och sjuka skulle gå igenom.
Så våra beslutsfattare drar tillbaka stödet för reformen. De ser för sitt inre arbetslöshetssiffrorna stiga och opinionssiffrorna sjunka.

Men vad ska man med mandat till ifall man ändå inte vågar genomföra nödvändiga reformer?

Lobbyisternas och marknadsfundamentalisternas hot är tomma hot. Varför skulle de flytta? Det mesta av tillverkningen har de redan flyttat, men själv stannar de gärna kvar i ett land som är nästan helt befriat från korruption. Ett land där infrastrukturen fungerar och det finns välutbildad personal till huvudkontoret.
Dessutom är nödvändiga reformer en garanti för att tillväxten ökar, sjukvården fungerar och skolornas kvalitet ökar. Ett sådant land vill man gärna bo i.

Marknadsekonomi är ett utmärkt verktyg för att byta varor och tjänster, men den ska regleras av staten. Staten ska inte regleras av marknaden.

Så kära beslutsfattare: låt inte lobbyisterna agera spökskrivare åt er. Initiera inte utredningar som inte är något annat än beställningsjobb från intresseorganisationer. Utred självständigt och agera enligt ert eget förnuft och samvete så ska ni se att det ordnar sig med mandaten och opinionsundersökningarna.

Låt mig vakna upp i morgon i ett samhälle där min röst har betydelse. Ett samhälle där marknaden tjänar mig, inte tvärtom. Ett samhälle som ser individens behov före marknadens. Ett humant samhälle. Ett samhälle med en framtid.

Mats Leijon
Human Framtid

Det fria skolvalet och den orättvisa skolpengen eroderar den kommunala skolan

Det pågår en intensiv debatt för att minimera skadeverkningarna av det fria skolvalet och skolpengen.
Det debatteras för att motverka det faktum att elever och föräldrar har blivit kunder och skolan, lärare, och rektorer har blivit säljare av tjänsten utbildning av våra barn.

Men i Riksdagen är det tyst.

Det råder en diskrepans mellan vad väljarna tycker om friskolekoncernernas dränering av den kommunala skolan och vad våra politiker tycker.

Varje gång en elev lämnar den kommunala skolan till förmån för en friskola, så mister den kommunala skolan en skolpeng. Men de har fortfarande samma uppgift: att finnas tillgänglig för kommunens elever.
Det innebär att det inte går att ”slimma” verksamheten. Man måste utföra det uppdrag som staten har gett, men med allt mindre resurser från kommunerna.

När en kommunal skola mister resurser till en friskola så förväntas de anpassa verksamheten, vilket är mycket svårt. I stället tvingas de överskrida budget vilket i sin tur kommunerna måste kompensera genom att öka den genomsnittliga skolpengen. Så långt verkar det väl rimligt, men den ökade skolpengen får till följd att även friskolan får ökad skolpeng, trots att de inte har gått med förlust. Så säger nämligen lagen om lika villkor. Ett välkommet tillskott till friskolekoncernas vinstutdelning.

Det dränerar ju naturligtvis kommunernas ekonomi och de tvingas till besparingskrav. Men det kallas ofta för ”effektivitetskrav. I kommunernas budget kan dessa besparingskrav ofta ha fantasifulla namn som: ”Förändringsfaktor”, ”Omvandlingstryck”, ”Rationalisering”, eller ”Produktivitetsavdrag”. Det är nödvändigt med dessa omskrivningar för att besparingarna inte ska nå det offentliga samtalet
Kommunens invånare är nämligen inte så pigga på att spara in pengar på barnen.

Kommunerna vill ofta ge intrycket att de satsar på skolan. Vilket de inte gör. De drar ner. När en kommun stolt berättar att de i nästa budget satsar ytterligare 2 procent på skolan, så glömmer de ofta att berätta att PKV (Prisindex för kommunal verksamhet) har gått upp kanske 2,9 procent. Prisökningen drivs framför allt av löner och lokalkostnader. Så i verkligheten har skolan fått en neddragning på 0,9 procent, inte en ökning på 2 procent.

När folk i allmänhet tänker på friskolor, så tänker de på föräldrakooperativ, och mindre skolor med en annan pedagogisk inriktning, t.ex. Waldorf, eller Montessori.
I verkligheten drivs de flesta friskolor som nu etablerar sig, av stora koncerner som AcadeMedia, eller IES (Internationella Engelska Skolan). De har bråttom nu att etablera sig i så många kommuner som möjligt innan en folklig opinion sätter stopp för rovdriften. Märkligt nog får de hjälp från många kommuner, som bjuder in dessa jättar, och dessutom i en del fall står för kostnaden vid byggandet av lokaler, eller subventionerar hyror.

Skoldebattörer har skrivit om det här i många år, men nu måste vi alla hjälpas åt för att ta tillbaka skolan från de stora friskolekoncernerna. Lärare, rektorer, föräldrar, politiker, och alla vi andra som vill ha en likvärdig skola, måste gå samman och driva opinion för att vi ska få:
En differentierad skolpeng som speglar skillnaden i uppdrag mellan kommunala skolor och friskolor.
En återgång till regelstyrning i stället för den nu rådande målstyrningen. Regelstyrning innebär att politiker bestämmer vilka förutsättningar som ska gälla för att skolan ska hålla en god kvalitet. En sådan regel är USK (den reglerade undervisningsskyldigheten för lärare). Alltså en begränsning av antalet undervisningstimmar. I den nuvarande målstyrningen är detta borttaget. Målstyrningen innebär att politiker styr vilka mål skolan ska jobba mot, sen är det upp till medarbetarna att hitta metoder för att nå målen, vilket innebär lärare som går sönder och undervisning som tappar i kvalitet.

Nuvarande system ger ökad segregation när friskolor väljer ut ”lätta” elever vilket minskar kraven på lärartäthet. Det innebär betygsinflation när skolor ger bättre betyg än vad eleven förtjänat. Man vill ju inte att eleven och dennes skolpeng byter skola. Det innebär en dränering av kommunernas ekonomi när man tvingas betala ”likvärdig” skolpeng utan hänsyn till behov.

Vi har inte råd med nyliberala experiment med det dyrbaraste vi har – våra barn.
Vi måste arbeta mot en likvärdig skola som göder barnens kunskapsbehov, inte friskolekoncernernas plånböcker.

Mats Leijon
Human Framtid

Det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

Nej. Alla SD:s väljare är inte rasister. Men varför röstar de då på SD? Är de lurade? Förstår de inte? Vet de inte att SD är ett fascistiskt, rasistisk  part? Förstår de inte att SD är ett hot mot västerländsk demokrati?

Jo, det kanske de vet, men de struntar i det eftersom det inte var anledningen till att de röstade som de gjorde.

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. 

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

SD-sympatisörer brukar framhålla att kritik mot SD skapar fler SD:are. Jag skulle snarare vilja hävda att det är den nyliberala politiken som har skapat SD:s framgångar.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet. Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

Människor som Har arbetat i hela sitt liv och plötsligt blivit arbetslös, ska akta sig för att kritisera. Då är de nämligen inskränkta nationalister eller bakåtsträvare som längtar efter ett samhälle som inte längre existerar. Anpassa dig, eller dö.

Rädslan och frustrationen sprider sig inte bara bland de arbetslösa eller sjuka. Även de som fortfarande har ett jobb vet att de balanserar på en knivsegg. Faller de så fångas de inte längre upp av ett fungerande försäkringssystem.

Den här oron och frustrationen måste kanaliseras på något sätt. Det har SD utnyttjat på ett mycket skickligt sätt. De har erbjudit lätta måltavlor som inte kan försvara sig. Enligt SD är det invandrare och flyktingar som har orsakat sänkningar av a-kassa och sjukförsäkringen. Det är deras fel att det ser ut som det gör i skolan. Som sagt; lätta mål.

”Rädsla är bra. Den får saker uträttade” (Steve Bannon)

”Det finns ingen annan känsla än rädslan som kan få oss att snabbare tappa omdömet”,( Montaigne)

De bryr sig som sagt inte om att SD är ett rasistiskt parti. Våra ifrågasättanden av deras skäl att rösta som de gör berör dem inte. De får för första gången på länge ett värde. Deras röst betyder något. De ser med trots på något som de ser som en intellektuell elit, som arbetar i en socialt skyddad verkstad, fjärran från problem med a-kassa och arbetsförmedlingen. Kan de då också säga något rasistiskt som de vet retar gallfeber på de som de räknar som ”PK”, så ser de det som en bonus.

Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv – genom egenintresse och rationella val – ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. 

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola till exempel, som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystemens utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag. Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det är kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor. Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla. Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vill vi ändra rådande maktbalans i riksdagen, så bör vi ändra vår politik istället för att skylla på väljarna.

Mats Leijon
Partiledare Human Framtid

Applåderna har tystnat, men sjukvårdspersonalen  arbetar på som vanligt

En del av dem har sagt upp sig, eller funderar på att göra det. Men de flesta arbetar kvar.

Det är många som har hoppats på att Coronakrisen slutligen skulle leda till något gott. Att vi skulle ändra vår syn på vad som är viktigt här i livet. Men de som arbetar inom sjukvården har inga illusioner.
De vet att Covid-19 inte är skyldig till att ha orsakat kaos inom sjukvården. En pandemi är inte orsaken till att sjukvårdspersonalen går på knäna. Skulden står i stället att finna hos politiken, som oavsett färg, har utarmat sjukvården genom åratal av ”effektiviseringar” vilket är ett kodord för besparingar.

Budgeten för vården ökas varje år, men inte med så mycket att det täcker ökade personalkostnader mm. Underskottet läggs på vårdenheterna att lösa. Det innebär att personalen får göra mer med mindre. Personal sägs upp och de som inte i ren förtvivlan säger upp sig, får springa snabbare och snabbare.
Det här har pågått under lång tid nu. Det måste få ett stopp.
Sjukvård kostar pengar, det måste den få göra. Vi kan inte längre se mellan fingrarna när sjukvårdens personal utnyttjas för att hålla en allt för snålt tilltagen budget.

Regionerna måste ge sjukvården en budget som medger full kostnadstäckning, plus ytterligare ökningar för att kompensera åratal av utarmning. Vi måste återerövra kompetensen som flytt svensk sjukvård.

Det finns sätt att ”effektivisera”, åtminstone inom ekonomin. Hyrläkare och sjuksköterskor som har flytt den regionala sjukvården för bättre lön och arbetsvillkor i bemanningsföretag måste lockas tillbaka genom bättre arbetsvillkor och lön.
Vi måste absolut sätta stopp för mobilsjukvård som dränerar sjukvårdens ekonomi.
Administrationen måste minskas. New Public Management fungerar i tillverkningsindustrin – inte i vården. Vårdpersonal ska ge vård – inte dokumentera hur mycket vård de har ”producerat”.

När samhället går tillbaka till ett status quo med samma ”effektiviseringar” och utslitna välfärdsarbetare, så är det dags att vi I stället för att applådera, knyter händerna och solidariskt dra ut i strid för dem som arbetar inom sjukvården!

Mats Leijon
Human Framtids talesperson för sjukvårdsfrågor

OGENOMFÖRBART FÖRSLAG

Replik till Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedts debattinlägg om att slopa flerbarnstillägget för människor som går på bidrag.

När Sverigedemokraterna lägger ett förslag om slopade flerbarnstillägg för familjer som går på ”bidrag”, så lyckad de än en gång peka ut minoriteter som tärande. De snickrar ihop en egenhändig teori om att det är en ”kvinnofälla”

Jag tolkar det som att SD med bidrag menar försörjningsstöd. Några andra bidrag finns inte, de är istället försäkringar, som arbetslöshetsförsäkringar och sjukförsäkringar.

När det gäller barnbidrag, så har vi en gång bestämt att det ska vara ett generellt bidrag för att inte peka ut någon, och för att minska administration. SD vill med det här förslaget skapa djupare klyftor mellan människor och öka kostnaden för administration.

De skriver i ingressen att människor inte ska ta för givet att andra ska stå för notan.  Det krävs ingen större slutledningsförmåga för att förstå att SD attackerar invandrare – som vanligt. Enligt SD så är invandrare mer benägna att utnyttja bidrag, istället för att arbeta.
De tillägger längre ner i texten att flerbarnstillägg ökar segregationen. Det tycks som om SD menar att mindre pengar i plånboken motiverar till arbeten. Arbeten som de utpekade söker varje dag, men inte får, ska plötsligt stå till deras förfogande. Det vet vi ju alla att det är det som sker när man får mindre i plånboken. På det här sättet utkristalliserar sig samsynen med Moderaterna. Människor som inte arbetar är lata.

För att inte infödda svenskar ska bli oroliga, så avslutar de med att Sverige ska ha starka skyddsnät, men de glömmer att förtydliga att det inte gäller alla. Har du fel hudfärg, så ska du ha det sämre.

Egentligen Är deras debattartikel och min replik helt onödiga eftersom SD som vanligt är ute i ogjort väder.
Flerbarnstillägget räknas som inkomst och dras följaktligen av från försörjningsstödet. Man får inte mer pengar för att man har många barn, oavsett var man kommer ifrån.

Det är naturligtvis SD medvetna om. Tanken med att presentera ett ogenomförbart förslag är i stället att återigen peka ut svenskar med fel hudfärg, eller fel religion.

Mats Leijon
Partiledare för Human Framtid

Vi måste hjälpas åt

Missnöjet med skolkoncernernas dränering av den kommunala skolan sträcker sig bortom människors politiska preferenser.
Det finns många borgerliga väljare som starkt ogillar marknadsskolan och skolkoncernerna. De rynkar pannan åt ”entreprenörer ” som istället för att konkurrera på en riktig marknad, livnär sig på skattepengar. Det är inte kapitalism, det är opportunism.

Det största problemet är inte vinstuttagen, utan var pengarna kommer ifrån.

När en elev flyttar från en kommunal – till en friskola, så följer elevens skolpeng med till friskolan. Det låter ju rimligt. Men friskolan och den kommunala skolan har olika uppdrag och skyldigheter. Den kommunala skolan är skyldig att bereda plats för nya elever, oavsett hur många. Det slipper friskolan. Den har ett kösystem. Är det fullt så är det. När en elev lämnar den kommunala skolan, så mister skolan 100 % av skolpengen, men behåller 90 % av kostnaden.
De kan inte avskeda en 25-del av en lärare, eller hyra ut den tomma stolen till en plåtslagare. De måste vara redo att ta emot nya elever. Friskolan i samma situation kan flytta till mindre lokaler, eller helt enkelt lägga ner ifall lönsamheten minskar. Gissa vem som då får ta hand om de elever som står utan skola?

När en kommunal skola går med underskott på grund av de elever som flyttat, med sin skolpeng, så måste kommunen skjuta till nya pengar till en ökad skolpeng. Enligt lagen har då även friskolorna rätt till en ökad skolpeng, trots att de inte befinner sig i en utsatt situation (tack S och MP. Friskolekoncernerna hälsar och tackar). Det är här mycket av deras vinst genereras, men som vi konstaterat tidigare; det är inte det viktigaste. Viktigast är hur den orättvisa skolpengen eroderar den kommunala skolan.

”När friskolereformen klubbades igenom 1992 innebar den världsunika möjligheter för aktiebolag att göra vinst på skola finansierad av skattemedel. Vinstdriften påstods dock inte leda till minskad kvalitet i svensk skola eftersom vinst både ansågs som något nödvändigt och som något bra. Bland annat påstod vinst behövas för att finansiera återinvesteringar och att det när skolor drivs med vinstsyfte skapas incitament till effektivisering av undervisningen. På liknande sätt som i tillverkningsindustrin skulle tävling mellan olika företag bidra till minskade kostnader för produktion, i det här fallet produktion av utbildning.”
Tankesmedjan Balans, ”Den orättvisa skolpengen”

Så blev det ju som bekant inte.

Till råga på allt subventioneras IES och andra koncerners skollokaler med våra skattepengar.
Jag kan inte se något annat skäl för kommunpolitiker att göra detta än rent ideologiska. Friskolekoncernerna har bråttom att etablera så många skolor som möjligt innan en samlad opposition mot dräneringen av den kommunala skolan sätter ett stopp efter valet 2022. Målet för dessa friskolekoncerner är att bli ”to big to fail”

En av de största är Internationella Engelska Skolan. Deras huvudägare befinner sig i Tyskland, Luxemburg och Kuwait. IES har redan 36 skolor och har som mål att starta ytterligare 12 de närmsta åren.

Det är här vi kan hjälpas åt.

Vi måste hjälpas åt att hålla ett vakande öga på våra kommunpolitiker, oavsett vilken partifärg de råkar ha. Läs protokoll, besök, eller lyssna på kommunfullmäktiges sammanträde. Oftast bereds ärendena i nämnder som vi har dålig koll på. Sen klubbas beslutet blixtsnabbt i fullmäktige.

Vi måste bli visselblåsare och bråkmakare om vi vill kunna försvara den likvärdiga skolan.

Vi måste hjälpas åt med att skriva debattartiklar, demonstrera och ställa ansvariga politiker till svars.
Tillsammans kan vi utan prestige i vilket parti vi sympatiserar med, hjälpas åt att trygga en högkvalitativ skola för alla elever.

Mats Leijon
Talesperson skolpolitiska frågor hos Human Framtid

Human Framtid står upp för valfriheten.

Valfrihet är att kunna välja den närmsta skolan för att alla skolor är ungefär lika bra

Valfrihet är att kunna välja mellan jobb som du är kvalificerad för, istället för att tvingas välja det enda jobb där arbetsgivaren är villig och bortse från ditt konstiga namn, eller det faktum att du börjar bli gammal; 45+

Valfrihet är att kunna välja att flytta till äldrevården när det börjar bli för jobbigt hemma. Du ska inte behöva vara nära döden. Äldrevården ska inte vara palliativ vård.

Valfrihet är att kunna välja bort de billigaste matvarorna, åtminstone ibland. Hushållskassan ska ändå räcka till.

Valfrihet är att kunna välja bort miljöförstöring. Du har rätt till ren luft och vatten.

Valfrihet är att kunna lämna den som slår, i trygg förvissning om stöd från polis, socialtjänst och kvinnojourer, samt ett skyddat boende när det behövs.

Valfrihet är att kunna välja att bära slöja om du vill, eller låta bli, utan att andra försöker tvinga dig att ändra ditt val.

Valfrihet är att kunna, som personal, välja att stanna kvar inom sjukvården för att du vet att det kommer att bli bättre.

Valfrihet är att kunna välja en billig hyresrätt när du inte har råd, eller inte vill köpa dig en bostad.

Valfrihet är inte att tvingas välja friskola för dina barn för att den kommunala skolan har blivit dränerad på resurser genom underfinansiering och en orättvis skolpeng.

Valfrihet är inte att bli diskriminerad på arbetsmarknaden, eller tvingas genomgå meningslösa kurser som AF ”har köpt in av entreprenörer” för att få behålla din a-kassa.

Valfrihet är inte att du ska behöva vara döende innan äldrevården tar emot dig.

Valfrihet är inte att en oförutsedd utgift ska tvinga dig att äta lite mindre sista veckan innan du får pengar igen.

Valfrihet är inte att tvingas välja klimatkollaps för den heliga tillväxtens skull.

Valfrihet är inte att tvingas stanna kvar hos den som slår för att du inte har någonstans att ta vägen.

Valfrihet är inte att tvingas bära slöja, eller tvingas att inte göra det.

Valfrihet är inte som sjukvårdspersonal, att springa fortare och fortare på grund av besparingar, och komma hem och känna att du inte räcker till.

Valfrihet är inte att tvingas ha rika föräldrar för att ha någonstans att bo.

Valfrihet är fantastiskt när den sätts in i rätt sammanhang.

Mats Leijon
Partiledare Human Framtid

.