Nej. Alla SD:s väljare är inte rasister. Men varför röstar de då på SD? Är de lurade? Förstår de inte? Vet de inte att SD är ett fascistiskt, rasistisk  part? Förstår de inte att SD är ett hot mot västerländsk demokrati?

Jo, det kanske de vet, men de struntar i det eftersom det inte var anledningen till att de röstade som de gjorde.

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. 

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

SD-sympatisörer brukar framhålla att kritik mot SD skapar fler SD:are. Jag skulle snarare vilja hävda att det är den nyliberala politiken som har skapat SD:s framgångar.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet. Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

Människor som Har arbetat i hela sitt liv och plötsligt blivit arbetslös, ska akta sig för att kritisera. Då är de nämligen inskränkta nationalister eller bakåtsträvare som längtar efter ett samhälle som inte längre existerar. Anpassa dig, eller dö.

Rädslan och frustrationen sprider sig inte bara bland de arbetslösa eller sjuka. Även de som fortfarande har ett jobb vet att de balanserar på en knivsegg. Faller de så fångas de inte längre upp av ett fungerande försäkringssystem.

Den här oron och frustrationen måste kanaliseras på något sätt. Det har SD utnyttjat på ett mycket skickligt sätt. De har erbjudit lätta måltavlor som inte kan försvara sig. Enligt SD är det invandrare och flyktingar som har orsakat sänkningar av a-kassa och sjukförsäkringen. Det är deras fel att det ser ut som det gör i skolan. Som sagt; lätta mål.

”Rädsla är bra. Den får saker uträttade” (Steve Bannon)

”Det finns ingen annan känsla än rädslan som kan få oss att snabbare tappa omdömet”,( Montaigne)

De bryr sig som sagt inte om att SD är ett rasistiskt parti. Våra ifrågasättanden av deras skäl att rösta som de gör berör dem inte. De får för första gången på länge ett värde. Deras röst betyder något. De ser med trots på något som de ser som en intellektuell elit, som arbetar i en socialt skyddad verkstad, fjärran från problem med a-kassa och arbetsförmedlingen. Kan de då också säga något rasistiskt som de vet retar gallfeber på de som de räknar som ”PK”, så ser de det som en bonus.

Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv – genom egenintresse och rationella val – ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. 

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola till exempel, som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystemens utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag. Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det är kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor. Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla. Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vill vi ändra rådande maktbalans i riksdagen, så bör vi ändra vår politik istället för att skylla på väljarna.

Mats Leijon
Partiledare Human Framtid