Det debatteras för att motverka det faktum att elever och föräldrar har blivit kunder och skolan, lärare, och rektorer har blivit säljare av tjänsten utbildning av våra barn.
Men i Riksdagen är det tyst.
Det råder en diskrepans mellan vad väljarna tycker om friskolekoncernernas dränering av den kommunala skolan och vad våra politiker tycker.
Varje gång en elev lämnar den kommunala skolan till förmån för en friskola, så mister den kommunala skolan en skolpeng. Men de har fortfarande samma uppgift: att finnas tillgänglig för kommunens elever.
Det innebär att det inte går att ”slimma” verksamheten. Man måste utföra det uppdrag som staten har gett, men med allt mindre resurser från kommunerna.
När en kommunal skola mister resurser till en friskola så förväntas de anpassa verksamheten, vilket är mycket svårt. I stället tvingas de överskrida budget vilket i sin tur kommunerna måste kompensera genom att öka den genomsnittliga skolpengen. Så långt verkar det väl rimligt, men den ökade skolpengen får till följd att även friskolan får ökad skolpeng, trots att de inte har gått med förlust. Så säger nämligen lagen om lika villkor. Ett välkommet tillskott till friskolekoncernas vinstutdelning.
Det dränerar ju naturligtvis kommunernas ekonomi och de tvingas till besparingskrav. Men det kallas ofta för ”effektivitetskrav. I kommunernas budget kan dessa besparingskrav ofta ha fantasifulla namn som: ”Förändringsfaktor”, ”Omvandlingstryck”, ”Rationalisering”, eller ”Produktivitetsavdrag”. Det är nödvändigt med dessa omskrivningar för att besparingarna inte ska nå det offentliga samtalet
Kommunens invånare är nämligen inte så pigga på att spara in pengar på barnen.
Kommunerna vill ofta ge intrycket att de satsar på skolan. Vilket de inte gör. De drar ner. När en kommun stolt berättar att de i nästa budget satsar ytterligare 2 procent på skolan, så glömmer de ofta att berätta att PKV (Prisindex för kommunal verksamhet) har gått upp kanske 2,9 procent. Prisökningen drivs framför allt av löner och lokalkostnader. Så i verkligheten har skolan fått en neddragning på 0,9 procent, inte en ökning på 2 procent.
När folk i allmänhet tänker på friskolor, så tänker de på föräldrakooperativ, och mindre skolor med en annan pedagogisk inriktning, t.ex. Waldorf, eller Montessori.
I verkligheten drivs de flesta friskolor som nu etablerar sig, av stora koncerner som AcadeMedia, eller IES (Internationella Engelska Skolan). De har bråttom nu att etablera sig i så många kommuner som möjligt innan en folklig opinion sätter stopp för rovdriften. Märkligt nog får de hjälp från många kommuner, som bjuder in dessa jättar, och dessutom i en del fall står för kostnaden vid byggandet av lokaler, eller subventionerar hyror.
Skoldebattörer har skrivit om det här i många år, men nu måste vi alla hjälpas åt för att ta tillbaka skolan från de stora friskolekoncernerna. Lärare, rektorer, föräldrar, politiker, och alla vi andra som vill ha en likvärdig skola, måste gå samman och driva opinion för att vi ska få:
En differentierad skolpeng som speglar skillnaden i uppdrag mellan kommunala skolor och friskolor.
En återgång till regelstyrning i stället för den nu rådande målstyrningen. Regelstyrning innebär att politiker bestämmer vilka förutsättningar som ska gälla för att skolan ska hålla en god kvalitet. En sådan regel är USK (den reglerade undervisningsskyldigheten för lärare). Alltså en begränsning av antalet undervisningstimmar. I den nuvarande målstyrningen är detta borttaget. Målstyrningen innebär att politiker styr vilka mål skolan ska jobba mot, sen är det upp till medarbetarna att hitta metoder för att nå målen, vilket innebär lärare som går sönder och undervisning som tappar i kvalitet.
Nuvarande system ger ökad segregation när friskolor väljer ut ”lätta” elever vilket minskar kraven på lärartäthet. Det innebär betygsinflation när skolor ger bättre betyg än vad eleven förtjänat. Man vill ju inte att eleven och dennes skolpeng byter skola. Det innebär en dränering av kommunernas ekonomi när man tvingas betala ”likvärdig” skolpeng utan hänsyn till behov.
Vi har inte råd med nyliberala experiment med det dyrbaraste vi har – våra barn.
Vi måste arbeta mot en likvärdig skola som göder barnens kunskapsbehov, inte friskolekoncernernas plånböcker.
Mats Leijon
Human Framtid