Jag har med egna ögon sett hur vårdpersonal cyniskt utnyttjas av huvudmännen. De är underbemannade och springer allt snabbare på grund av deras lojalitet mot patienterna.

De beklagar sig inte, men berättar att de inte kommer att stanna kvar inom sjukvården. De känner sig utnyttjade.

Jag har bott på tre korttidsboenden. Erfarenheterna är ungefär desamma, men jag väljer att bara beskriva hur mitt nuvarande boende fungerar.

Den här texten handlar inte om hur vi boende behandlas, utan om hur personalen behandlas.

På förmiddagen finns det tre personal och nio boende på avdelningen. Det låter ju ganska bra, tills man upptäcker att många arbetsmoment kräver dubbelbemanning. Om det är speciellt vårdkrävande patienter så finns det extra resurser att kalla in. Åtminstone i teorin. I verkligheten är de nästan alltid upptagna på någon annan avdelning. Dessutom slutar en av personalen redan klockan tolv. Hen har delad tur (ja, sådant förekommer fortfarande).

Så nu återstår två personal fram till 16.00, då den delade turen återkommer för att jobba kvällspass med en annan kollega.

Så från 12.00 till 21.00 finns det två personal tillgängliga. Ledningen har kommit fram till att vi boende har mindre vårdbehov efter 12. Hur de har kommit fram till det är mig en gåta. Men budgeten hålls i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Sen blir det värre … Natten befolkas av en (1) personal. Så varje moment som kräver dubbelbemanning kräver att det rings in en personal från en annan avdelning, vilket innebär att den avdelningen inte har någon personal. Knappast patientsäkert.

Jag ser i blicken på den stackars personalen hur stressade de är. De tar hand om mig med vänlighet och omtänksamhet. Men samtidigt ser jag deras frånvarande blick när de vet att just nu är det tre andra som behöver hjälp.

På natten finns det ingen sjuksköterska. Det fick jag lära mig när jag vaknade en natt med andnöd och ångest. Jag fick hjälp upp i rullstolen. Jag bad dem kalla på sköterskan för att mäta syremättnaden. Det gör man med en behändig litet apparat som man sätter på fingret. Det var då jag blev informerad om att det inte finns någon sköterska nattetid. Man får ringa sköterskejouren hos Malmö stad. Under tiden vi väntade på sköterska, så kom personalen på att det fanns en mätare på avdelningen. De sprang och hämtade den, bara för att upptäcka att den inte fungerade. Att inte ha nattsköterska eller fungerande utrustning är inte patientsäkert.

Vems fel är då detta?

Är det personalens, avdelningschefens eller huvudmannens fel?

Det är definitivt inte personalens fel. De springer snabbare och snabbare. När de har en ledig dag blir de ofta inringda för att en arbetskamrat har blivit sjuk. De är lojala mot kollegor och patienter, därför ställer de upp även om de är dödströtta.

Avdelningschefen har som uppgift att se till att den dagliga verksamheten fungerar, samtidigt som hen ska hålla budgeten. Det är en paradox. Verksamheten fungerar inte tillfredsställande, just för att man måste hålla budgeten.

Det är huvudmännen som sätter budgeten och den innehåller alltid besparingar.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, publicerar varje år ett prisökningsindex. Det är en beräkning av hur mycket kostnaderna kommer att öka nästkommande år.

Det är en siffra som kommunerna struntar blankt i. De skalar av en del och kallar det ”effektiviseringar”.

Det är denna ”effektivisering” som chefen för boendet ska administrera. Oftast genom att dra in på personal. Hen vet att det går att göra eftersom personalen inte vill lämna patienterna i sticket.

Samarbetet mellan personal och arbetsledning upplevs som dåligt. Personal som för fram brister upplever sig inte bli lyssnade på, medan andra inte vågar klaga av rädsla för repressalier, som exempelvis färre arbetstimmar.

Ni som har stått på balkonger och applåderat vårdpersonal bör ta till er av det här. Deras situation är densamma som före pandemin och den kommer att vara densamma efter pandemin om ni inte går från applåder till handling.

Vad kan vi tillsammans göra för att förbättra situationen för personalen? Patienterna klarar sig, det ser personalen till. Men vad kan vi göra åt personalens arbetssituation?

• Se till att ansvariga i kommunen får respass vid nästa val. Ersätt dem med nya krafter. Men kom ihåg två saker: Ett: Det är inte administratörernas fel, det är de folkvalda. Det är de som beslutar budgeten. Det är inte partifärgen som ska bytas ut, det är personerna. Både vänstern och högern har cyniskt använt sig av ”effektiviseringar som utnyttjar personalen. Två: Lita inte på valfläsk. Förmå kandidaterna att svara på vad de konkret ska göra för att förbättra situationen.

• För mig är det solklart att SKR:s kostnadsökningsindex ska följas plus ytterligare 0,5 procent för att reparera de skador som åsamkats vården i årtionden.

Personalen behöver inte applåder. De behöver vår respekt genom att vi som väljare kräver bättre arbetsförhållanden. Det åstadkoms genom högre löner, bättre tillgång till kompetensutveckling, och fler kollegor. Det hade också varit bra om chefer lyssnade på de anställda. Det är ytterst personalen som har kunskapen om hur bra vård genomförs.